onsdag 8 september 2010

Gammal kärlek rostar aldrig

Jag sprang på en gammal kärlek häromveckan. Ni vet hur det är när man tror att allt är glömt och förlåtet och att eländet har lämnat stan och att man klarar sig så bra utan, sådetså! Men så helt plötsligt, som en blixt från en klar himmel står den gamla kärleken framför en igen. Först så tänker man: men är det inte...nääää....det är nog nån annan.....eller.....jo,tamejfan, det är det nog. Så står man där helt stum och ett hjärta som bankar i 190. Man kastas tillbaka till dagen då det hände, dagen då han försvann ur ditt liv för att vara med nån annan. Dagen då man förbannade "den nya" för han var ju faktiskt min! Dagen då man undrade hur man skulle kunna leva vidare utan honom. Dagen då han utan förvarning försvann ur mitt liv. Och nu stod han helt plötsligt här framför mig igen. Det blev ett kort återseende för jag var tvungen att hasta iväg men jag minns stunden med värme och lite saknad, faktiskt. Han var ensam då och det var nog tur att inte "den nya" var med för jag har fortfarande inte kunnat förlåta. Jag kommer nog att springa på honom igen då han uppenbarligen är kvar i stan trots att jag trodde att han flytt fältet för längesen. Nästa gång kommer jag nog att försöka få tillbaka honom för han var ju faktiskt min en gång.

Jag saknar dig min älskade gamla cykel!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar