lördag 24 november 2012

Nej, jag vill inte ha barn

Jag har vetat sen jag var 13 att jag inte vill bli mamma. Största rädslan för det beslutet har varit att jag aldrig skulle träffa någon att gifta mig med  för jag trodde att alla män ville ha barn. Idag vet jag bättre. Det har funnits många tabun kring att våga erkänna att "nä, jag vill inte bli mamma". Det måste ju vara något fel på mig som inte vill ha barn som är det underbaraste som finns. Säger personer som samtidigt klagar jämt över hur jobbigt det är att ha barn och hur lite tid de får för sig själv och hur ska de hinna med allt osv. Eller som gör facebook till en "åhhh vad jobbigt det är med barn-klagocentral". Ja. det verkar jobbigt med barn. Ja. Jag förstår att det finns många bra bitar också med barn. Men du. Man har faktiskt rätt att välja. Och man har rätt att inte bli ifrågasatt för att man väljer annorlunda. Ja. Jag kanske går emot normen. Men om alla människor följde normen skulle världen bli rätt tråkig och stereotyp. Nä. Jag ser det inte som min plikt att skaffa barn. Det finns inga plikter, det är ett urbota dumt ord. Alla har ett val. eller flera egentligen. Jag har teoretiskt sätt ingen plikt att betala räkningar, att följa lagen eller att slänga mina sopor. Däremot har jag ett val och jag får stå för konsekvenserna av det valet. Ja. Jag kanske blir ensam när jag blir gammal. Men det kanske händer även om jag inte har barn. Barnen kanske dör. De kanske flyttar utomlands. De kanske får kroniska sjukdomar och blir rullstolsbundna och har fullt upp med att ta hand om sig själv. De kanske bara helt enkelt inte orkar. Jag tycker det verkar ganska egoistiskt att skaffa barn för att man inte ska bli ensam när man blir äldre. Alla har olika skäl att vilja ha barn och det är en grymt stor börda att lägga på en liten nyföding att "nu tar jag hand om dig i x antal år, sen är det din tur.

Vissa undrar om jag inte tycker om barn. Det är en urbota dum fråga tycker jag. Barn är individer, inte en gruppbeteckning man kan sätta in i ett fack. Nä. Jag tycker inte om barn. Med det menar jag att jag inte tycker om alla barn rent generellt. Men å andra sidan tycker jag inte om alla vuxna heller. Generellt. En del är  födda för att bli mamma och kan inte se livet utan barn. Jag är tvärtom. Jag värderar min frihet och att kunna sova hela nätter, slippa tvättberg, torka snoriga näsor, kräk, höra gnäll och slippa krångel och matvägran. Jag värderar att kunna göra spontanbesök på bio, restaurang osv utan att antingen behöva fixa barnvakt eller betala extra för att barnen ska med. Jag är lycklig utan barn. Jag har inte en enda dag ångrat beslutet jag tog redan som väldigt ung och som jag fortfarande står fast vid som 39-åring. Jag blir dock lycklig för mina vänners skull när de får sina efterlängtade barn. Och ja, jag har både katt, pojkvän och vänner som älskar mig så nej, jag är inte ett dugg ensam utan små kottar.

1 kommentar:

  1. Jag är en gift 33 årig tjej som inte har några barn och inte har haft de planerna hittills i mitt liv, men man vet ju inte.. men en sak jag känner är att vi är så ensamma, de flesta av våra vänner har barn och de börjar mer och mer bara umgås med såna som har barn...känner du igen dig i det?

    SvaraRadera